jesperb

Romantiken

Väldigt svårt att skriva om något man kan tyckas ha mycket att säga om. Just romantiken och upplysningen är en guldgruva för oss politiskt intresserade. Men mitt tankeförsök ligger i just uppgiftens riktlinjer, vad vi idag bär kvar sen romantiken och hur epoken skiljer sig från upplysningen.

Låt känslan regera! Sa Rousseau och en stor grupp kulturbärare lydde. Nej inte riktigt så var det, men Rousseau som levde under 1700talet var en frontfigur för den framtida kulturströmning vi idag kallar romantiken.  Förutom Rousseau så blev människor intresserade av de tyska filosoferna Hegel, Schellinger och Kant som var viktiga för idealismens utveckling. De är då typiska för sin tid för vad är romantik utan ideal, en dröm om en perfekt tillvaro, gärna förskönad på många sätt.

Ideal är något som också speglas i den politiska sfären, under 1800talet växte nationalromantiken och det var inte enbart staten som skulle bära ideal utan även folket som grupp. Folkanda, gemenskap inom gränserna, kulturellenhet, detta är ideal i sin högsta grad och må tänkas vara fint. Men idag används det alltför ofta av fel människor som vill sätta ett ”vi och dem”.

Så, en kulturellenhet, ett samhälle där man lever i samförstånd både ytligt och andligt behöver inte betyda en fredlig framtid. Jag drar tillminnes vår diskussion om genikult, upphöjandet av viss vetenskap och litteratur. Är inte detta i klass med medeltidens styrda skolastik? Vad är egentligen skillnaden? Genom att vi alltid ska se till folket mer än till individen så finns det ingen chans till själslig och individuell utveckling. Anledningen till att jag insåg detta var när jag läste om Per Atterbom som startade en församling med sina studentvänner där de hyllade de samtida romantiska strömningarna. Något som då gick emot svenska akademien som mesta dels styrdes av den fransk-klassicistiska läran.

På så sätt så gick ju romantiken emot den dåvarande folkandan och har gett oss visdom om att lära utanför ramarna. Något som jag finner rätt roendeväckande eftersom jag kan se likheter med dagens samhälle, där nationalisterna talar om den gemensamma folkandan men i själva verket motverkar den då jag tror att majoriteten av det svenska folket anser att Sverige är byggt på humanistisk grund. Alltså med förnuftighet, kanske lite naivitet, det vi kallar för PK eller som Breivik säger, kulturmarxism. Med det kan man kanske tro att vi bär med oss mer från humanismen och upplysningen, men vad är mänskliga rättigheter om inte ideal.

 

 

”Där det finns 3 religioner är det krig, där det finns 20 religioner är det fred” – Rousseau, en man som både främjade upplysningen och romantiken. Men de är nog inte så konstigt med tanke på att han själv var tudelad i sägandet och agerandet. Men det kanske är det som är själva essensen av de 2 epokerna. De hör ihop men är tudelade, förnuftet och känslan.

Men ja, det är väl kanske inte just politik som man tänker på när man funderar kring romantiken. Det första jag tänker på är välformulerad diktning där de verkligen leker med språket, ser en likhet med antiken här. De litterära verken och diktning var ju såklart av sin samtid, unge Werthers lidande, Stagnelius diktning m.m. hade ju känsla och kärlek i fokus. Men jag ser även en större lekfullhet i ordskapandet och de la lite större tyngd vid själva berättandet med miljöbeskrivningar för att främja själva känslan man får av dikten, patos?

Det är då inte så konstigt att mystiken och gotiken växte fram inom de skönlitterära under romantiken. Kan man berätta så att de känns som om man verkligen är där, varför inte leda dom till helt vidunderliga platser? Baksidan av skönlitteratur fanns både då som nu, många människor tog berättelse på allt för stort allvar. När unge Werthers lidande kom ut så tog en del livet av sig för de blev influerade av historien om olycklig kärlek. Idag ser vi många som vill klä ut sig till vampyrer, det finns även de som blivit så befästa i Harry Potter att de har gått till Kings Cross och försökt ta sig in på perrong 9 ¾, alltså springa rakt in i en vägg.

Men samma kännande människor kan även vrida detta till något bra. Det finns idag både vampyr, fantasy och massa annat inspirerade rollspel där man klär ut sig och antar en egen skapad roll. Detta tycker många är löjeväckande, men jag sätter allting jag har på att de skulle skita på sig liksom vem som helst om 300 välsminkade och utrustade orcher sprang skrikandes emot dem med dragna vapen. En känsla som inte går att uppleva i dagens samhälle, så varför inte? Dessutom vill jag nog påstå att rollspelare utvecklar sin vokabulär och sin kunskap om dåtiden mer än någon annan hobbygrupp.

Nu rensar jag ut och gör detta till en skolblogg istället. Har 2 månader kvar alltså krävs det lite disciplin och struktur.

Skrev till min svenska lärare om hjälp att fortsätta med ett arbete eftersom de saknas 4-500 ord men jag har fått med allt vi har pratat om. Hans svar var, det ser riktigt bra ut, fortsätt så. Suck.

Den som känner sig manad får gärna hjälpa mig.

Nu har jag organiserat mig. Får alltjämt höra att detta är sättet om man vill förändra något och det är väldigt mycket jag vill förändra. Ska få medlemsinformation så får jag se hur detta fortskrider.